Anders Johansson från företaget Termografikteknik fotograferar huset utifrån och in med en värmekamera. Den visar att värmen i lågenergivillan stannar inomhus och att den kalla uteluften håller sig på utsidan.

- Ju mörkare färger på displayen desto kallare. I det här fallet är huset väl byggt, konstaterar han och läser av färgskalan på sin värmekamera.

Vad händer när du är färdig med fotograferingen?

- När mätningen är klar tar jag fram uppgifterna och lägger in dem i datorn för en analys som sedan presenteras i ett protokoll eller ett litet häfte, förklarar Anders Johansson.

Ritade själva

Sandra Lindholm och Marcus Skoog är miljöengagerade och lämnade tidigare i vintras lägenheten i staden för att flytta in i villan med bergvärme vid Stratomta utanför Linghem.

- Vi köpte tomten sommaren 2009 och började utforska marknaden efter energisnåla och klimatsmarta hus. Sedan ritade vi vårt eget hus och lämnade in skissen till en arkitekt som konstruerade huset, berättar Sandra Lindholm.

7 500 kronor

Villan är 193 kvadratmeter i två plan och det återstår en del slutarbete på övervåningen. Parets mål var att komma ner i en förbrukning på 55 kilowattimmar per kvadratmeter och år för att bygga bättre är Boverkets krav på lågenergihus.

- Det gick över förväntan eftersom de teoretiska beräkningarna visar att vi hamnar på en förbrukning på 30 kilowattimmar per kvadratmeter och år vilket i så fall ger oss en årskostnad på drygt 7 500 kronor, hoppas Sandra Lindholm.

Fotorealism och spännande berättelser präglar denna utställning med tre unga konstnärer. Det första som slår mig är den hantverksskicklighet som dessa andra- årselever på Lunnevads folkhögskola visar. Det gäller främst de fotorealistiska målningarna som väl kan jämföras med konstnärerna inom samma genre på 60- talet (Ola Billgren med flera).

Carl Bildt

Amanda Karlssons motiv "Trevligt" (Carl Bildt med en närligslivspotentat?), "Hela havet stormar" och "Får jag lov att presentera" (porträtt med kurskamrat) är fint komponerade med både realism och lyrisk färgtoning. Mera distinkt, geometriskt komponerad är hennes motiv "Nu lämnar vi oss". Särkilt dramatisk i den realistiska andan är hennes "Under hökens vingar".

Emelie Wood Olsson imponerar särskilt med sitt superrealistiska motiv "Que j´aime ta couleur". Fint har hon här fångat in det uttrycksfulla porträttet i en frisk blå-gråmelerad bakgrund. Fint komponerade är även hennes romantiskt-nostalgiska porträtt "The girl I used to be" och "Blood bank" med två kvinnoporträtt i en väv av expressionistiskt flödande rödhet. Den lyser som en färgaccent på utställningen. Något extra är också målningen "Airport surroundings", med två måsar som med känsliga bakrundstexturer svävar i ett skimrande ljus.

Carl Bildt igen

Anna Löfman visar en svit av fräcka grafiska teckningar. Till min förvåning upplever jag att den gode Carl Bildt (med näsan) återkommer igen, vid sidan om sin erövring katten. Det som senare gestaltas med att katten slickar sig om munnen vid sin nu upphängda fisk. 

Anna står för det mest fria, fantasifulla skapandet, lite i den dadaistiska andan. Det kommer till uttryck i de blandtekniska verken "All in" och "G-strängen", snyggt komponerade med uppmaning till fördjupad tolkning.

Jag är imponerad av dessa unga kvinnliga Lunnevadselever. Framför allt för deras gedigna hantverksskicklighet, men också för att de, som ett litet minikollektiv, på skolan inspirerar varandra, och därför åstadkommer en stor variation i sin konst. En eloge är också Galleri Femman värd för att det erbjuder Lunnevadselever att ställa ut!

Fotorealism och spännande berättelser präglar denna utställning med tre unga konstnärer. Det första som slår mig är den hantverksskicklighet som dessa andra- årselever på Lunnevads folkhögskola visar. Det gäller främst de fotorealistiska målningarna som väl kan jämföras med konstnärerna inom samma genre på 60- talet (Ola Billgren med flera).

Carl Bildt

Amanda Karlssons motiv "Trevligt" (Carl Bildt med en närligslivspotentat?), "Hela havet stormar" och "Får jag lov att presentera" (porträtt med kurskamrat) är fint komponerade med både realism och lyrisk färgtoning. Mera distinkt, geometriskt komponerad är hennes motiv "Nu lämnar vi oss". Särkilt dramatisk i den realistiska andan är hennes "Under hökens vingar".

Emelie Wood Olsson imponerar särskilt med sitt superrealistiska motiv "Que j´aime ta couleur". Fint har hon här fångat in det uttrycksfulla porträttet i en frisk blå-gråmelerad bakgrund. Fint komponerade är även hennes romantiskt-nostalgiska porträtt "The girl I used to be" och "Blood bank" med två kvinnoporträtt i en väv av expressionistiskt flödande rödhet. Den lyser som en färgaccent på utställningen. Något extra är också målningen "Airport surroundings", med två måsar som med känsliga bakrundstexturer svävar i ett skimrande ljus.

Carl Bildt igen

Anna Löfman visar en svit av fräcka grafiska teckningar. Till min förvåning upplever jag att den gode Carl Bildt (med näsan) återkommer igen, vid sidan om sin erövring katten. Det som senare gestaltas med att katten slickar sig om munnen vid sin nu upphängda fisk. 

Anna står för det mest fria, fantasifulla skapandet, lite i den dadaistiska andan. Det kommer till uttryck i de blandtekniska verken "All in" och "G-strängen", snyggt komponerade med uppmaning till fördjupad tolkning.

Jag är imponerad av dessa unga kvinnliga Lunnevadselever. Framför allt för deras gedigna hantverksskicklighet, men också för att de, som ett litet minikollektiv, på skolan inspirerar varandra, och därför åstadkommer en stor variation i sin konst. En eloge är också Galleri Femman värd för att det erbjuder Lunnevadselever att ställa ut!

Här har färg och form en ovanligt påtaglig betydelse, överskuggar det mesta som budskap och berättelse. Men det handlar inte om stereotypa, stelnade former.

Konstnären förmedlar en känsla av närmast försynta rörelser, av en pågående, men utdragen process, mitt i det som i förstone kan uppfattas som orörligt.

Dovt fräsande

Former och tecken som använts av många andra, dock utan egentligt symbolvärde, är här laddade med en gäckande energi.

Undermålningstekniken har också stor betydelse. En lätt vibrerande, ibland till och med dovt "fräsande" och mycket tunn bård löper runt vissa formationer. Det får dem att försynt påkalla uppmärksamhet.

Från geometrin

Det figurativa är genomgående hämtat från geometrin. Rektanglar, trianglar med mera ställs mot varandra i konventionella arrangemang. Men det finns alltid en eller några mystifierande egenheter i varje bild.

Eget liv

Linjer och vinklar är heller inte "spikraka" (som i många konkretistiska bilder), utan frammanade med målerikonstnärens basverktyg. Det i sig bidrar till att varje bild onekligen lever sitt eget liv.

På utställningen finns också några keramiska skulpturer. I likhet med målningarna talar de till fantasi och estetiskt sinnelag. De har iklätts tilltalande färger och ser ut att spegla ett slags existenser som har sina rötter i både växt- och djurvärlden.

Crescendo är Norrköpings jazzklubb där anrika väggar varje säsong bereder rum för ett gediget utbud artister. Musikföreningen har haft program sedan 1959 och gästats av artister såsom Charles Mingus Quintet, Monica Zetterlund, Arne Domnerus, Esbjön Svensson Trio och Duke Ellington. I vår syns bland andra Lina Nyberg med sina tolkningar av West Side Story, pianisten Erik Lindeborg och duon Victoria Tolstoy/Svante Thuresson.

Under paus hänger folk i baren, snackar jazz, köper skivor och utbyter en och annan historia, alltmedan vattenfallen i det gamla Holmenområdet strax utanför fortsätter att skölja sina evighetsduschar under bron.

I onsdags intogs scenen av sångerskan Anna Christoffersson och pianisten Steve Dobrogosz. En fullkomligt trollbunden publik satt lyssnande, njutande och piggt svarande på varje tilltal och lekfullt klinkande avslut på pianot. Någon blundade medan en annan vaggade sakta och nästintill obemärkt från sida till sida; vaggades och slöts i sångerskans souliga famn. Av åhörarnas respons att döma gjorde duon en smärre succé.

88-åriga Mavis Gallant är en utvandrad kanadensiska, sedan 50-talet boende i Paris. De här nio berättelserna i samlingen är inte tidigare översatta till svenska. Förlaget drar paralleller till novellmästaren Alice Munros tack vare gemensamt ursprung och kvalitet.

Och visst, en grym talang, ett fast grepp om händelser och tid förenar dem. Men Mavis Gallant är inte lika nära sina karaktärer, alla novellerna återges med ett höjt och roat ögonbryn, med överseende och distans, det är en annan generations berättande, från den första hälften av 1900-talet. Jag har ingen aning när de är skrivna, men de andas ett annat tidevarv i hela upplägget och anslaget utöver det faktum att de utspelar sig någonstans från mellankrigstid till 1970-tal ungefär.

I handlingen i den första novellen nämns i förbigående Katherine Mansfield (1888-1923) liksom Evelyn Waugh (1903-1966), en ingång till Gallants stil och förebilder så god som någon?

Det är alltid vanskligt att försöka packa ihop en novellsamling i en beskrivning, men i huvudsak förenas huvudpersonerna genom ett varierat mått av främlingskap, eller en gränsdragning som växer eller plötsligt finns där.

Scenen kan vara fransk landsbygd eller Paris eller Berlin eller Budapest. Huvudpersonerna liknar magneter, som stöter bort eller drar varann till sig.

Ofta visar det sig att den verklighet som livet bjuder på inte är den förväntade, att kärleken till exempel inte är evig eller särskilt helig. Milt förvånade söker de sig ändå en annan väg framåt. Som den lyckligt gifta hotellägarinnan som märker att det går att leva utan maken, vars otrohet hon alltid accepterat. Som den polske författaren som förälskat sig i en tjugo år yngre kvinna i Paris, men som när han verkligen vunnit henne känner att hjärtat är tomt.

Det är två exempel från en kvartett berättelser som bara dessa gör en investering i boken värd pengarna. Kvar i huvudet dröjer sig också familjen med den döende fadern som flyttat till södern för ett önskat avslut, liksom en stark farmors möte med ett av sina barnbarn.